Ordkoll.se

Nu i vintersporttider kommer jag att tänka på ett fenomen som är extra utbrett på tevesändningar från utförs- och längdåkning. Jag syftar på omskrivningen av “å, ä, ö” till andra bokstavskombinationer. “Ö” blir “oe”, “ä” blir “ae” och “å” blir “aa”. Anja får till exempel finna sig i att heta Paerson i grafiken.

Frågan är varför man gör på detta sätt. Är det en hjälp att uttala namnet rätt så är det ganska fåfängt, det är få utländska journalister som kommer i närheten ändå (precis som de svenska ofta inte klarar utländska namn). Är det en kodning för att kunna stoppa tillbaka rätt bokstav när man har tillgång till ett bättre system? Detta är i så fall också defekt eftersom det finns norska namn som har “aa” och en dansk bokstav där “a” och “e” sitter ihop i en egen bokstav. Det skulle alltså göra det ganska krångligt om man var tvungen att göra olika beroende på varifrån åkaren kommer. Lägg därtill att det finns svenskar som har “ae” och “aa” i sina namn.

I och med datorernas intrång har vi blivit mer vana vid att tvingas avstå de vackra bokstäver som skiljer vårt alfabet från det engelska. Jag har många gånger fått användarnamn med “tellstroem”, men lyckligtvis inte på senare tid. Det verkar som väl är vara på väg bort.

I domännamn har det så vitt jag vet aldrig varit tal om annat än att bara plocka bort prickar och ringar. Jag kollade de två första varumärkena jag kom på och kom fram till att www.öhrlings.se och www.ohrlings.se är registrerat, men inte www.oerlings.se

Motsvarande gäller för Ekströms, som är registrerat på www.ekströms.se och www.ekstroms.se, men inte www.ekstroems.se

Kommentera gärna om ni har andra erfarenheter.

Ordet “klass” har funnits i svenskan länge. Det finns belägg för att det fanns så tidigt som 1626. Då stavade man det oftast “class” eller efter franskan “classe”. Ordet har många betydelser men vi har mest använt det för att beskriva social ställning, styrka på öl, kvalitet eller en utbildningsgrupp.

Nu har en helt annan betydelse rotats. En betydelse som ännu inte finns på saob.se. Det gäller betydelsen “lektion” eller “träningspass”.

Jag gjorde en liten genomgång av gymkedjornas hemsidor och fann föjande:

Sats, World class och Forum skriver “klass”.

Nautilus, Friskis & svettis och Må bättre skriver “pass”.

Detta skulle kunna vara bara ett låneord i mängden, men vad som gör detta lite speciellt är att betydelsen “utbildningsgrupp” ofta har ett samband med betydelsen “träningspass” eller “utbildningspass”. Om en person berättar för mig: “min yogaklass är så bra”, vet jag inte om det är gruppen eller passet som åsyftas.

-Då kan du väl fråga, tänker du. Visst, det är inte det är som är problemet. Vill vi verkligen byta ut ett fungerande, otvetydigt ord mot ett som vi redan använder med en annan betydelse i liknande sammanhang?

Ett parallellt exempel är ett ganska nytt låneord från svenskan till engelskan, nämligen “lax”. De använder det enbart för att beskriva gravlax. Om de i framtiden skulle komma på tanken att lägga till betydelsen “lax i ugn” skulle det inte vara så lyckat eftersom det redan är inarbetat som gravlax och missförstånd skulle uppstå.

Om man vill veta hur namnet på en plats ska uttalas frågar man ju självklart ortsbefolkningen. Dock kan ljuden i orden vara starkt dialektala och i princip omöjliga, eller i alla fall onaturliga för en utomstående att uttala. Då “försvenskar” vi helt enkelt de ljuden men försöker hålla det så likt som möjligt i övrigt.

Jag kommer från en ort som stavas “Burgsvik”, men vi uttalar “Boushvik”. Fastlänningarna hittar aldrig “Boushvik” på kartan och vi skulle aldrig drömma om att uttala det så där fånigt så att alla bokstäver hörs. Dock är det ingen som kräver att sommargotlänningarna ska ändra sitt uttal. Det finns nämligen några assimilerade, före detta fastlänningar som har ändrat uttal och det låter fortfarande ganska lustigt.

När jag bodde i linköping pratade jag en gång med en kille som hade varit i Stockholm och sett en match med sitt favoritlag Hammarby. Han var så upprörd att han smällde näven i bordet och röt när han berättade att någon stockholmare i en vägbeskrivning på Södermalm hade sagt “Västgötagatan”. Gatan heter ju så, men han menade att det minsann måste uttalas “Väschötagatan”, det vet ju han, han är ju “väschöte”.

Så, vem bestämmer uttalet? De som är ifrån Västergötland och kallar sig “väschötar”, eller de som bor på Västgötagatan på Söder?

Tiotals gånger har jag hört folk rätta andra för uttalet av Henning Mankells efternamn: “Det heter Mankell, inte Mankell”.

I vanliga fall är det ju lite fult att rätta andra i deras tal, men hur är det med uttal av namn? Kanske är det annorlunda eftersom ett feluttalat namn kan tolkas som brist på respekt. Det är ju faktiskt väl beprövat att reta någon genom att med avsikt uttala deras namn fel.

Men om du har ett ovanligt namn, ett utländskt namn, ologisk stavning eller liknande, vad kan du då kräva av din omgivning?

Själv heter jag Tellström, och precis som Mankell betonar jag första stavelsen i mitt efternamn. Men om stockholmare säger mitt namn betonar de båda stavelserna, som är brukligt i den dialekten. Norrlänningar betonar däremot, liksom vi gotlänningar, första stavelsen.

Jag har dock aldrig rättat någon som betonat mitt namn “fel”! Jag ser det bara som ett alternativt uttal. Var gränsen går får väl var och en avgöra, men nog tycker jag att man kan vara lite mer överseende överlag.

Jag vill dra mig till minnes att tevesporten gjorde en grej på att förbundskaptenen hela tiden uttalade Teddy Lucic namn fel när han hade tagits ut i landslaget. I gott sällskap av de flesta andra ska tilläggas. Man hör “Lukich”, “Lukik” och “Lusich”, men sällan det mer korrekta “Luchich”. När Teddy fick frågan vad han tyckte om det berättade han ödmjukt hur det uttalas men att förbundskaptenen fick säga hur han ville om han fick vara med i landslaget.

I en familj, precis som i vilken annan tätt sammansvetsad grupp som helst, skapar man sin egen variant av språket, med några speciella ord och uttryck. Det är mycket vanligt att barnen omedvetet bestämmer många av orden när de lär sig prata. Barnen förenklar något som är svårt att uttala, varpå föräldrarna anammar det för att det låter så gulligt.

Plötsligt har man skapat en samling glosor som är unika för den familjen. Barnvakten kanske har väldigt svårt att förstå; vinge, lingling (välling), kalvin (choklad), backa (macka), panos (pyjamas), göra aa (borsta tänderna), näsiba (klädnypa) och så vidare. Några ord lever sedan också kvar när barnen sedan länge kan tala rent, särskilt som smeknamn på syskon eller andra närstående. Nenne, Bibbi, Ninni, Bobo är smeknam som är mycket lätta och tilltalande för någon som bara kan några få ord.

Jag har förresten fårvånats över forskarrapporter om varför vi pratar bebisspråk med våra minsta. Man har dels kommit fram till att vi gör det för vår egen skull och dels att vi gör det för att påskynda språkutvecklingen. Jag tror det är mycket enklare än så. När vi går runt med barnet och pratar med andra vuxna i en och samma ton och ett röstläge blir det snabbt ointressant för barnet som inte förstår vad som sägs. När vi då vänder oss till barnet vill vi ju särskilja att vi då kommunicerar med barnet, och använder därför andra tonlägen. Barnet förstår då att vi nu pratar med det. Fortfarande förstår det ju inte vad som sägs så för att göra det lite intressantare varierar vi röstläge och minspel mer än normalt.

Klart o betalt!

Mitt överdrivna intresse för språket på molekylärnivå är det, föga överraskande, inte många som delar. Ett område verkar dock intressera många, nämligen varifrån en del lite udda eller lustiga ord kommer. Ordens ursprung står i SAOB, men när det gäller lite slangbetonade ord är det inte lika lätt att hitta ursprunget. I vilket fall som helst kan det vara trevligt att gissa och diskutera sig fram till hur ordet har tillkommit. Här är några ord och uttryck som jag har gissat bakgrunden till. Har du någon annan åsikt eller har du andra ord som du vill luska i så får du gärna kommentera.

I Aftonbladet idag läser jag en artikel om Shaquille O’Neill och hans nya teveprogram (http://www.aftonbladet.se/sportbladet/basket/article5627441.ab). I artikeln står det “Basketstjärnan hade inte en sportkepa mot volleyproffsen”. Jag kanske gissar fel, men jag tror inte att alla vet varifrån “sportkepa” kommer.

Min gissning är att det kommer av “en sportslig chans”, som ett tag användes överdrivet mycket bland sportjournalister. När ett uttryck blir populärt uppkommer ett behov att att förvanska det för att det inte ska bli för uttjatat. “En sportslig chans” blev “en sportslig” som blev “en sportmössa” eller “en sportkepa”.

Ordet “miffo” kom under åttiotalet och som barn använde man det flitigt när man skulle tala om att någon var dum eller att kompisen var lite tokig. Ordet är dock en förkortning av “missfoster”, vilket inte är så gulligt att ropa efter varandra. Över huvud taget är jag glad att handikappord som användes som nedsättande tillmällen har minskat i frekvens. Man hör tack och lov inte “CP” och “mongo” så ofta nu för tiden.

I vissa sammanhang ingår det i språkets livskraft att det måste bli grövre hela tiden. I jargong hos vänner är det lätt hänt att ett oskyldigt bildspråk som “spåra ur” leder till “balla ur”, som senare urartar i “kuka ur”. Så enkelt är det! Och fort går det! Därför är det ibland svårt att förstå ett sammansvetsat gäng som använder mycket jargong. De har byggt upp ett litet eget ordförråd av uttryck och slangord.

Detta uttryck har blivit mycket populärt på senare år i många olika sammanhang, men vad menas egentligen?

Jag tror att det var Hans Chrunak som i sin roll som expertkommentator i teve under något simmästerskap började sprida vad som tidigare antagligen var tränarjargong inom simsverige. Det korrekta uttrycket är alltså “ända in i kaklet”, och syftar på att man måste fortsätta och kämpa hela vägen in i mål, vilket är en kakelvägg i simningssammanhang, och inte bara glida sista biten.

Att ta amerikanska låneord rakt av är ju inte särskilt spännande eller nytänkande, det har vi varit inne på tidigare. Här är dock två exempel på översatta slangord som medvetet(?) får felaktig innebörd.

En lina är i normala fall det där som liknar ett rep eller snöre. Här är det en översättning från “line”, som i detta fall egentligen borde ha översatts med “linje”.

“Coke” på engelska betyder i detta fall “kokain”, men kan också ha betydelsen “Coca cola”. I detta fall har man istället använt det svenska smeknamnet på Coca cola, nämligen “kola”.

Alltså blir “a line of coke”, “en lina kola” vilket egentligen är en helt tokig översättning.

Folk rör på sig mer och mer i Sverige. De flyttar runt, åker på semester och umgås med människor från olika håll i landet. Ett bra exempel har jag i min närhet, en vän som har en far från Skåne, en mor från Gotland, är uppvuxen i Jämtland och på Gotland, har studerat i Västerbotten och Skåne och jobbat i bland annat Södermanland och Västmanland.

Två olika saker kan hända med dialekten i dessa fall. Antingen får man ett dialektsutslätat tal, där man plockar bort alla ord och ljud som avviker från “rikssvenskan”, eller också väljer man att ta till sig de dialektala ordsmultronen och de skönaste ljuden. Han tänker säkert inte på det och han kanske inte skulle hålla med mig, men det är just det andra alternativet han har valt.

Skulle man dra det till sin spets kan man ju hitta på att man vill plocka ihop sin egen, personliga dialekt. Man kanske väljer att använda tjocka “L” trots att man inte har det i sin dialekt. Att man använder ljudande i som på Västkustsöarna och Lidingö. Att man skorrar sina “R”, använder difftonger, sväljer ändelser, kör med öppna “Ä”, harklar sina sj-ljud långt bak i gommen och jakar med en inandning.

Detta är ju mest på skoj, men inte helt. Utan att tänka på det härmar vi vår omgivning och populära personer. Det finns massor med exempel på uttal som har ändrats snabbt på senare tid. “Äta” med ett öppet “Ä” har tagit över i stockholmsområdet från det tidigare, vilket mer låter som “Eta”.

Den kanske tydligaste ljudet folk anpassar är sj-ljudet (säg “sju” för dig själv). Det anses lite finare att uttala sj-ljudet långt fram och därför lägger många sig till med det. Nu är vi inne och nosar på något som kallas för sociolekt, det får bli ett annat kapitel.

Här kommer en språkfråga som har aktualiserats i och med Sara Sjöströms härliga världsrekord under sim-VM. Jag har för mig att teve- och radiosporten är ganska noggranna i denna fråga, men artikeln jag läste på aftonbladet.se var mer tveksam, för att inte tala om hur folk använder det i dagligt tal.

Jag tänker alltså på huruvida man “slår rekord” eller “sätter rekord”.

Om det inte finns något rekord sedan tidigare kan man självklar inte slå det, då sätter man ett rekord.

Om det finns ett rekord sedan tidigare, vilket det oftast gör, kan man antingen “slå rekord” eller “sätta nytt rekord”.

Endast i ett specialfall kan man argumentera för att man “slår nytt rekord”. Det är alltså när det tidigare rekordet i sig självt är nytt, men blir slaget. Troligen är det dock inte det man syftar på, man är bara så van att använda “slå rekord” att det är lätt hänt att det blir en tautologi när man vill använda “nytt”.

Hur vanliga är då de olika användningarna? Vi googlar:

“Sätta rekord” 29 800

“Slå rekord” 24 900

“Sätta nytt rekord” 68 700

“Slå nytt rekord” 293 000

Här får jag den hittills största överraskningen i mitt språkgooglande! Att det “felaktiga” uttrycket är så vedertaget trodde jag inte. Dessutom gäller detta, till skillnad från många andra av mina språkspaningar, i allra högsta grad även redaktionell text. På förstasidan av sökningen hittar jag strofen på Aftonbladet, DN, Sveriges Radio och några lokaltidningar. Det är alltså i mina ögon en styggelse till tautologi som har rotat sig ordentligt, och självklart är det för sent att göra något åt det.

Bara att svälja den bittra medicinen och gå vidare i sin språkliga vardag…

Jag håller med om detta samtidigt som jag absolut inte vill uppmuntra till för långa meningar, vilket komman gärna inbjuder till. Komma ska alltså inte ersätta punkt!

Åter till huvudfrågan. Rob frågade i kommentarsraden om man verkligen kan skriva “och” efter komma. En mycket bra fråga, som jag i förväg anade skulle komma. Det som skrivs på en språkblogg nagelfars ju givetvis mer än annan text, men jag insåg också när jag skrev det att det är aningen provokativt.

Många hävdar att det är en absolut regel att “och” inte får användas efter “komma”. Jag går emot det, och tycker mig få stöd av språkrådet. När jag ska kontrollera deras frågelåda hittar jag denna mening:

Jag använder “och” som logiskt sammanbindande för två ord eller satser. Om jag redan har en bindning mellan två ord och vill göra en annan, svagare bindning mellan två satser, använder jag först ett komma, följt av ett “och” för att tydliggöra hur de hänger ihop. Låt mig ta ett exempel:

“På midsommar äter jag sill och potatis, och jordgubbstårta om det finns.”

“Sill och potatis” har en stark koppling och måste stå tillsammans med ett “och” emellan. Om man räknar upp alla tre saker med “och” emellan, utan komma, så tappar dels sill och potatis sin koppling, och det avslutande “om det finns” hör inte längre bara till “jordgubbstårta” utan till allt uppräknat. Dessutom har vi lärt oss att det är fult med flera “och” efter sig. Då kanske man får för sig att sätta komma mellan sill och potatis, men det kapar ju också den nödvändiga kopplingen “sill och potatis” som i detta fall ses som en enhet.

Det är väldigt svårt att hitta enhetliga riktlinjer för kommatering och jag har inte så mycket stöd för mina teorier. Dock kan jag som allmänt råd ge att läsa igenom sin text och smaka på de komman man satt ut. Hör man sig själv lägga till en paus där det inte finns ett komma, kanske man borde placera ut ett. Läs meningen högt för dig själv, eller ännu hellre för någon annan, så hör du snart vad som låter rätt. Men tänk inte för mycket på det, det är oftast inget problem och det finns risk att man pepprar sina meningar ordentligt när man har kommaglasögonen på.

Jag har varit på väg att skriva detta kapitel förut, men avbröt på grund av att jag då hittade så många felaktigheter i texter på nätet att jag tänkte att det kanske kunde vara lite hur som helst. Men, nej, det kan inte vara hur som helst! Någon ordning får det vara och den ordningen ska jag förklara nu.

Bakgrunden är att man främst på teve, inte så mycket i tidningar, kan ta del av hur det blandas friskt av “ju” och “desto”. Folk kan säga “ju fler kockar, ju sämre soppa”, “desto fler kockar, desto sämre soppa”, “desto fler kockar, ju sämre soppa”. Allt är självklart fel. “Ju” ska här ses som markerande “orsak” och “desto” markerar “verkan”. Alltså “ju fler kockar, desto sämre soppa”. Det är svår att förstå att det blir fel så ofta, det är ju ganska lätt, eller hur?

Lite svårare kan man göra det genom att lägga till en verkan ytterligare. “Ju fler kockar, desto sämre soppa, och desto rörigare kök”. Det blir en ganska ful mening, men om man vill lägga till en ytterligare verkan så lägger man till ett ytterligare “desto”. Märk väl att jag klämde in ett “och” också för att inte stapla satserna på varandra utan istället visa vilka som hör ihop. Detsamma skulle kunna göras med ett ytterligare “ju”. Ju fler kockar, och ju sämre råvaror, desto sämre soppa”.