Språkpolisernas favoritobjekt har länge varit särskrivning. Jag är så evinnerligt trött att höra alla “roliga missförstånd” och alla hårda ord mot detta fenomen. 
Centralpunkten för kampen mot särskrivning var länge www.skrivihop.nu men även de har sedan länge tröttnat på alla illvilliga språkpoliser. Läs gärna deras avslutande brandtal.
Jag särskriver inte själv och jag kämpar inte för att man ska göra det, men jag vill gärna framhålla att det inte är så farligt om några råkar göra det, och att det faktiskt inte är så uppenbart med hopskrivning.
När jag var liten råkade jag ut för något ni kanske känner igen. Någon skrev följande ord på ett papper och bad mig läsa orden högt och snabbt.
potatismos
äppelmos
plåttermos
Resultatet skulle då bli att man uttalade plåttermos som ett slags mos och inte som plåt-termos.
Så, vart vill jag komma? Jo, det vanliga argumentet mot särskrivning är att det kan bli missförstånd. Klassiker som “brun hårig sjuk sköterska” eller “djupfryst kyckling lever” nämns som bevis för att man ska vara noga med hopskrivningen. Jag menar att allt kan missförstås om man vill det. 
Taget ur sitt sammanhang kan man inte veta om “jasägare” är en person som säger ja eller någon som äger ett jasplan. Andra sammansatta ord kanske inte kan betyda två olika saker, men det är ändå lätt hänt att läsa fel för att det börjar på ett annat vanligt ord. Jag har hört folk läsa urin… nej, ur-invånare.
En anledning till att det skulle vara bättre om vi skrev isär skulle vara att det faktiskt ökar läsbarheten. Läs följande stycke:
Enilgt en unrsdeöinkng på ett eelngskt urvitnsieet så seplar det ignen roll i vklien odrinng berntävoksa i ett ord står, det edna som är vtiikgt är att frösta och ssita bvaetkosn såtr på rätt ptals. Resten kan stå hlluer om bellur och man kan ädnå lsäa tteexn uatn pblroem. Dttea breor på att vi itne lsäer vjrae basktov var för sig, utan oedrn som hlehet.
(Lånat av http://m.nu/korsord/omkast/)
Precis som texten säger läser vi inte varje bokstav i orden utan ser och känner igen mönster. Det är därför långa, ovanliga, sammansatta ord är svårare att läsa än korta, vanligare ord. En årstidscykelräknare är ett ord som jag hittade på nu. Det är stor risk att ni hängde kvar lite extra på det. Inte för att ordet är särskilt krångligt, det består av vanliga ord, sammansatta enligt våra vanliga regler, utan för att ni aldrig har sett just den kombinationen. Skulle jag istället skrivit “årstids cykel räknare” skulle man kunna sprinta förbi orden precis som vanligt. “Årstid” är för övrigt också ett sammansatt ord, men det är så vanligt att det inte skulle förenkla att skriva isär. 
Så, min poäng är inte att gå emot strömmen och försöka ändra på språket. Jag vill bara nyansera den ensidiga häxjakten på särskrivning!