Ordkoll.se

Folk rör på sig mer och mer i Sverige. De flyttar runt, åker på semester och umgås med människor från olika håll i landet. Ett bra exempel har jag i min närhet, en vän som har en far från Skåne, en mor från Gotland, är uppvuxen i Jämtland och på Gotland, har studerat i Västerbotten och Skåne och jobbat i bland annat Södermanland och Västmanland.

Två olika saker kan hända med dialekten i dessa fall. Antingen får man ett dialektsutslätat tal, där man plockar bort alla ord och ljud som avviker från “rikssvenskan”, eller också väljer man att ta till sig de dialektala ordsmultronen och de skönaste ljuden. Han tänker säkert inte på det och han kanske inte skulle hålla med mig, men det är just det andra alternativet han har valt.

Skulle man dra det till sin spets kan man ju hitta på att man vill plocka ihop sin egen, personliga dialekt. Man kanske väljer att använda tjocka “L” trots att man inte har det i sin dialekt. Att man använder ljudande i som på Västkustsöarna och Lidingö. Att man skorrar sina “R”, använder difftonger, sväljer ändelser, kör med öppna “Ä”, harklar sina sj-ljud långt bak i gommen och jakar med en inandning.

Detta är ju mest på skoj, men inte helt. Utan att tänka på det härmar vi vår omgivning och populära personer. Det finns massor med exempel på uttal som har ändrats snabbt på senare tid. “Äta” med ett öppet “Ä” har tagit över i stockholmsområdet från det tidigare, vilket mer låter som “Eta”.

Den kanske tydligaste ljudet folk anpassar är sj-ljudet (säg “sju” för dig själv). Det anses lite finare att uttala sj-ljudet långt fram och därför lägger många sig till med det. Nu är vi inne och nosar på något som kallas för sociolekt, det får bli ett annat kapitel.

Här kommer en språkfråga som har aktualiserats i och med Sara Sjöströms härliga världsrekord under sim-VM. Jag har för mig att teve- och radiosporten är ganska noggranna i denna fråga, men artikeln jag läste på aftonbladet.se var mer tveksam, för att inte tala om hur folk använder det i dagligt tal.

Jag tänker alltså på huruvida man “slår rekord” eller “sätter rekord”.

Om det inte finns något rekord sedan tidigare kan man självklar inte slå det, då sätter man ett rekord.

Om det finns ett rekord sedan tidigare, vilket det oftast gör, kan man antingen “slå rekord” eller “sätta nytt rekord”.

Endast i ett specialfall kan man argumentera för att man “slår nytt rekord”. Det är alltså när det tidigare rekordet i sig självt är nytt, men blir slaget. Troligen är det dock inte det man syftar på, man är bara så van att använda “slå rekord” att det är lätt hänt att det blir en tautologi när man vill använda “nytt”.

Hur vanliga är då de olika användningarna? Vi googlar:

“Sätta rekord” 29 800

“Slå rekord” 24 900

“Sätta nytt rekord” 68 700

“Slå nytt rekord” 293 000

Här får jag den hittills största överraskningen i mitt språkgooglande! Att det “felaktiga” uttrycket är så vedertaget trodde jag inte. Dessutom gäller detta, till skillnad från många andra av mina språkspaningar, i allra högsta grad även redaktionell text. På förstasidan av sökningen hittar jag strofen på Aftonbladet, DN, Sveriges Radio och några lokaltidningar. Det är alltså i mina ögon en styggelse till tautologi som har rotat sig ordentligt, och självklart är det för sent att göra något åt det.

Bara att svälja den bittra medicinen och gå vidare i sin språkliga vardag…

Jag håller med om detta samtidigt som jag absolut inte vill uppmuntra till för långa meningar, vilket komman gärna inbjuder till. Komma ska alltså inte ersätta punkt!

Åter till huvudfrågan. Rob frågade i kommentarsraden om man verkligen kan skriva “och” efter komma. En mycket bra fråga, som jag i förväg anade skulle komma. Det som skrivs på en språkblogg nagelfars ju givetvis mer än annan text, men jag insåg också när jag skrev det att det är aningen provokativt.

Många hävdar att det är en absolut regel att “och” inte får användas efter “komma”. Jag går emot det, och tycker mig få stöd av språkrådet. När jag ska kontrollera deras frågelåda hittar jag denna mening:

Jag använder “och” som logiskt sammanbindande för två ord eller satser. Om jag redan har en bindning mellan två ord och vill göra en annan, svagare bindning mellan två satser, använder jag först ett komma, följt av ett “och” för att tydliggöra hur de hänger ihop. Låt mig ta ett exempel:

“På midsommar äter jag sill och potatis, och jordgubbstårta om det finns.”

“Sill och potatis” har en stark koppling och måste stå tillsammans med ett “och” emellan. Om man räknar upp alla tre saker med “och” emellan, utan komma, så tappar dels sill och potatis sin koppling, och det avslutande “om det finns” hör inte längre bara till “jordgubbstårta” utan till allt uppräknat. Dessutom har vi lärt oss att det är fult med flera “och” efter sig. Då kanske man får för sig att sätta komma mellan sill och potatis, men det kapar ju också den nödvändiga kopplingen “sill och potatis” som i detta fall ses som en enhet.

Det är väldigt svårt att hitta enhetliga riktlinjer för kommatering och jag har inte så mycket stöd för mina teorier. Dock kan jag som allmänt råd ge att läsa igenom sin text och smaka på de komman man satt ut. Hör man sig själv lägga till en paus där det inte finns ett komma, kanske man borde placera ut ett. Läs meningen högt för dig själv, eller ännu hellre för någon annan, så hör du snart vad som låter rätt. Men tänk inte för mycket på det, det är oftast inget problem och det finns risk att man pepprar sina meningar ordentligt när man har kommaglasögonen på.