Folk rör på sig mer och mer i Sverige. De flyttar runt, åker på semester och umgås med människor från olika håll i landet. Ett bra exempel har jag i min närhet, en vän som har en far från Skåne, en mor från Gotland, är uppvuxen i Jämtland och på Gotland, har studerat i Västerbotten och Skåne och jobbat i bland annat Södermanland och Västmanland.
Två olika saker kan hända med dialekten i dessa fall. Antingen får man ett dialektsutslätat tal, där man plockar bort alla ord och ljud som avviker från “rikssvenskan”, eller också väljer man att ta till sig de dialektala ordsmultronen och de skönaste ljuden. Han tänker säkert inte på det och han kanske inte skulle hålla med mig, men det är just det andra alternativet han har valt.
Skulle man dra det till sin spets kan man ju hitta på att man vill plocka ihop sin egen, personliga dialekt. Man kanske väljer att använda tjocka “L” trots att man inte har det i sin dialekt. Att man använder ljudande i som på Västkustsöarna och Lidingö. Att man skorrar sina “R”, använder difftonger, sväljer ändelser, kör med öppna “Ä”, harklar sina sj-ljud långt bak i gommen och jakar med en inandning.
Detta är ju mest på skoj, men inte helt. Utan att tänka på det härmar vi vår omgivning och populära personer. Det finns massor med exempel på uttal som har ändrats snabbt på senare tid. “Äta” med ett öppet “Ä” har tagit över i stockholmsområdet från det tidigare, vilket mer låter som “Eta”.
Den kanske tydligaste ljudet folk anpassar är sj-ljudet (säg “sju” för dig själv). Det anses lite finare att uttala sj-ljudet långt fram och därför lägger många sig till med det. Nu är vi inne och nosar på något som kallas för sociolekt, det får bli ett annat kapitel.