I en familj, precis som i vilken annan tätt sammansvetsad grupp som helst, skapar man sin egen variant av språket, med några speciella ord och uttryck. Det är mycket vanligt att barnen omedvetet bestämmer många av orden när de lär sig prata. Barnen förenklar något som är svårt att uttala, varpå föräldrarna anammar det för att det låter så gulligt.
Plötsligt har man skapat en samling glosor som är unika för den familjen. Barnvakten kanske har väldigt svårt att förstå; vinge, lingling (välling), kalvin (choklad), backa (macka), panos (pyjamas), göra aa (borsta tänderna), näsiba (klädnypa) och så vidare. Några ord lever sedan också kvar när barnen sedan länge kan tala rent, särskilt som smeknamn på syskon eller andra närstående. Nenne, Bibbi, Ninni, Bobo är smeknam som är mycket lätta och tilltalande för någon som bara kan några få ord.
Jag har förresten fårvånats över forskarrapporter om varför vi pratar bebisspråk med våra minsta. Man har dels kommit fram till att vi gör det för vår egen skull och dels att vi gör det för att påskynda språkutvecklingen. Jag tror det är mycket enklare än så. När vi går runt med barnet och pratar med andra vuxna i en och samma ton och ett röstläge blir det snabbt ointressant för barnet som inte förstår vad som sägs. När vi då vänder oss till barnet vill vi ju särskilja att vi då kommunicerar med barnet, och använder därför andra tonlägen. Barnet förstår då att vi nu pratar med det. Fortfarande förstår det ju inte vad som sägs så för att göra det lite intressantare varierar vi röstläge och minspel mer än normalt.
Klart o betalt!