Ordkoll.se

Vårt dagliga språk – rätt eller slätt

Kapitel 54 – En generation

June 5, 200907:14 admin 4 comments
Jag fick en fråga om hur lång en generation egentligen är och varför det är ett så luddigt begrepp. Vi diskuterade detta ett tag och här kommer slutsatsen. Detta är kanske inte en språkfråga egentligen, men eftersom det berör betydelsen av ett ord så får det bli ett kapitel. 
Grundfrågan “Hur lång är en generation?” är ganska lätt att svara på. Vi utgår ifrån att vi menar hos människor i nutid och säger då cirka 30 år. Generation innebär i detta sammanhang den ungefärliga snittiden från födsel till reproduktion. Hos olika djurarter pratar man också om generationer, och när det handlar om genetik och forskning kan det givetvis vara praktiskt om en generation är en så kort tidsperiod som möjligt. Det är en av anledningarna till att så många grundläggande genetikförsök har gjorts på bananflugor. Det är här värt att tänka på att tiden för en generation har förlängts markant för oss människor under de senaste generationerna. 
Det kan röra till sig lite om man förutsätter att man tillhör samma generation när man är syskon, och vidare att syskonens barn och ens egna tillhör samma generation och deras barn och så vidare. Dock kan man ju få barn tidigt och lite senare i livet, så förskjutningen kan göra att man har syskonbarnbarn som är lika gamla som ens egna. Då kan en del tycka att generationerna har kommit lite i otakt, men det är helt naturligt. 
“Men varför pratar man då om 70-talister, 80-talister, generaton-x och så vidare?”
Jo, eftersom en generation tidsmässigt kan uppskattas till cirka 30 år, men samtidigt inte kan knytas till en absolut tid så har ordet generation också kommit att betyda en tidsperiod som hålls samman av någonting specifikt för den tidsperioden. Det är då behändigt att klumpa ihop “efterkrigsbarnen”, “generation-x” eller 80-talisterna och kalla dem för en generation, även om det tidsmässigt är långt ifrån 30 år i dessa spann. 
För att komplicera det ytterligare finns uttrycket även inom elektronik och data. Där säger man gärna att det är en ny generation om tillräckligt signifikanta skillnader har dykt upp och förändrat produkterna. Störst genomslag har väl mobiltelefonin haft vad gäller generationer. 
Språkintensiven none
Read more

Kapitel 53 – Tre kronor är duktigt

May 29, 200904:12 admin 3 comments
“Min klass är duktiga på svenska.”
“Min klass är duktig på svenska.”
Vilket föredrar du? Självklart är det den andra meningen som är den korrekta, men det är lätt att trilla dit då man tänker på individerna som ingår i klassen. Om vi istället fokuserar på individerna blir meningen som följer:
“Mina klasskamrakter är duktiga på svenska. “
Detta är ett ganska vanligt förekommande fel. Bland annat har jag lagt märke till en utbredd felanvändning i sportens värld. “Sverige är dåliga på att ställa om från försvar till anfall” blir det ofta istället för “Sverige är dåligt på…” eller “Svenska spelarna är dåliga på …”
Det är ju egentligen ganska enkelt. Syftar du på en enhet spelar det ingen roll hur många den enheten innehåller, du ska ändå behandla det som ental. Syftar du på ett flertal så gäller givetvis flertal. Fler exempel:
“Familjen är rik.”
“Familjemedlemmarna är rika.” 
“Hammarby är långsamt idag.”
“Hammarbyspelarna är långsamma idag.”
Exemplet från rubriken är lite speciellt eftersom laget, som är en enhet, har ett pluralnamn (Tre kronor). Dock kan man inte säga “Tre kronor är duktiga” eftersom man då skulle syfta på mynten, inte på laget eller på spelarna. Alltså är det ental även om namnet innehåller ett flertal i sig. 
Om du blev yr i huvudet nu så kommer här ett exempel till. “Apokalypsens fyra ryttare är farliga” funkar bra eftersom de fortfarande kan hanteras som fyra individer. “Apokalypskvartetten är farlig” blir det däremot eftersom ordet “kvartetten” har förvandlat dem till en enhet. 
Språkintensiven none
Read more

Kapitel 52 – Inatt eller i natt

May 28, 200907:34 admin 6 comments

Jag tycker språkrådet är bra och jag håller oftast med i deras råd. Nu måste jag dock lyfta fram ett undantag. De rekommenderar att till exempel “i natt” och “i morgon” ska skrivas isär.

Grundregeln är att om betoningen ligger på första ordet ska de skrivas ihop (alltför, återigen), och om betoningen ligger på andra ordet ska de skrivas isär (framför allt, i gång). Det finns dock undantag som till exempel “isär” och “ihop”.

Jag anser dock att ord måste kunna stå för sig själva om de skrivs isär. “Morgon” får en helt annan betydelse genom “imorgon”. Skulle man skriva isär det tycker jag att det ser ut som ordet “morgon” med prepositionen “i” framför, vilket inte känns logiskt. Smäller man däremot ihop “i” med resten blir det ett nytt ord det är fritt fram att ha vilket betydelse som helst.

Hur gör ni? I vilket fall tycker ni att man ska bryta mot gällande språkregler och rekommendationer?

Språkintensiven none
Read more

Kapitel 51 – När är nästa lördag

May 25, 200907:46 admin 7 comments
Ett värre problem än “inatt” är förvirringen med användningen av “nästa lördag”. Menar vi lördagen som kommer eller lördagen nästa vecka?
Bara denna frågeställning retar många! De har så klart för sig vad de själva menar och tycker att alla som menar något annat är helt från vettet. Därför vågar man knappt ställa följdfrågan, även om man vet att det råder viss förvirring i begreppet. 
Okej, varför uppstår det förvirring? Säg att det är lördag och vi säger “vi ses nästa lördag”. Då bör det vara klart för alla att det gäller lördag om exakt en vecka. Om det däremot är söndag och vi säger samma sak så kan man hävda att “nästa” betyder att vi hoppar över en lördag och ses om knappt två veckor. Hade vi däremot sagt “vi ses på lördag”, så är det givet att vi menar om sex dagar. 
Jag tror att fallgropen ligger i ordet “nästa”. Det kan nämligen betyda (enligt mig) den kommande, eller den efter. Om vi ser bussen komma men vet att vi inte kommer att hinna till hållplatsen kan vi säga, “vi tar nästa buss”. När vi sedan står vid busshållplatsen frågar vi oss “när går nästa buss”. Första gången menar vi bussen efter den som kommer nu och andra gången menar vi den som ska komma härnäst. 
Det kanske också är värt att ta upp att det uppstår mild förvirring om man säger “på lördag” när det är fredag. “Menar du imorgon?” blir frågan då. Detsamma gäller inte “i övermorgon”, vilket är tillräckligt långt borta för att “på lördag” ska duga. 
Själv använder jag “nästa lördag” som jag beskrev tidigare. Helt enkelt för att alternativet är “på lördag” om jag menar inom en vecka. Jag vill dock veta vad du använder, vad du tycker är naturligt och vilka dumma alternativ du har hört. Skriv en kommentar!
Språkintensiven none
Read more

Kapitel 50 – Inatt och igårron

May 25, 200907:31 admin 2 comments
En av de många luckorna som finns i svenskan är att “inatt” eller “i natt” kan betyda både den senaste natten som varit, och följande natt.
När jag argumenterade detta med en kollega hade jag svårt att hitta ett exempel då han inte nöjde sig med konstaterandet. Det visar sig att oftast kan man få fram vilken natt det rör sig om genom resten av meningen. “Inatt ska jag åka bort” eller “Inatt drömde jag konstigt”.
Må så vara, men varför inte tydliggöra det? Om det skulle vara en praktisk förenkling att kalla natten till idag och natten till imorgon för samma sak så borde man väl kalla igår och imorgon för samma sak. Jag framförde detta och föreslog att införa “igårron”. “Igårron jobbade jag, men igårron ska jag vara ledig”. Ja, det var fånigt av mig men jag tyckte ändå att poängen gick fram.
Anledningen till att jag vill få förståelse för problemet är att det redan finns en lösning! På gotländska gör vi skillnad på nätterna genom att kalla kommande natt för “inatt” och föregående natt för “i nättras”.
Detta har tagits upp i “Språket” i P1, men jag har absolut inte plankat något därifrån. Ett mycket bra program för övrigt.
Språkintensiven none
Read more

Kapitel 49 – Förstärkningsord

May 20, 200909:37 admin 3 comments
Här är ett ämne jag har sparat länge. Förhoppningsvis kommer det inte att kännas uttjatat, även om det är en återkommande språklig irritation hos många. 
Förstärkningsord är adjektiv som används för att förstärka något vi vill uttrycka. Klassiska förstärkningsord är; “mycket”, “väldigt”, “ofantligt”, “skrämmande” och så vidare. Man märker att förstärkningsorden ofta har sitt ursprung i något stort, men det finns även många ord som har att göra med andra extremfall.
Av någon anledning behöver förstärkningsorden bytas ut oftare än andra ord och uttryck. Antagligen för att vi tycker att det blir en svagare förstärkning om använder samma ord för att beskriva den snabba bilen vi körde igår som den vi körde idag. Vi vill ju inte heller använda samma förstärkningsord som våra föräldrar. Det finns ju inga tonåringar som säger “en rysligt vacker cykel” eller “kolossalt trevligt”. 
Det lustiga med förstärkningsord är att de börjar leva sitt eget liv, bortkopplat från ursprungsbetydelsen, när de har börjat användas frekvent som förstärkningsord. Följden blir motsägelser och andra lustigheter som en del älskar att irritera sig på. 
När jag gick i mellanstadiet sa vi “jätte” om allt, till lärarens stora förtret. Jag tror att jag begrep att upprepning inte är så roligt, men varför man inte skulle säga “jätteliten” gick nog inte upp för oss på den tiden. Jag är så kuvad att jag istället säger “pytteliten” nu för tiden, men jag förstår att det egentligen inte är felaktigare att säga “jätteliten” än att säga “fruktansvärt vacker” eller “rysligt trevligt”. Dessa exempel hämtar jag från den äldre generationen som fortfarande upprör sig över “jätteliten”. 
Några moderna förstärkningsord är “fett”, “sjukt”, “grymt” och “äckligt”. De bildar också självklart förstärkningsmotsatser, till exempel; “fett smal”, “sjukt vältränad”, “grymt snäll” och “äckligt god”. Ett roligt exempel var när en ung kille ringde till ett radioprogram och skulle berätta varför hans bror var så bra. Han kunde inte få ur sig något annat än “han e grym”, hur mycket än programledaren ville att han skulle utveckla det.  
Det är för mig ganska naturligt att förstärkningsord ofta hamnar lite snett i talspråket. Visst hade det varit korrektare och kanske mer spännande om man använde förstärkningsord speciellt avpassade för varje tillfälle istället för att bara använda samma utslitna modeord, men den skutan är nog svår att vända. 
Språkintensiven none
Read more

Kapitel 48 – En dålig ovana

April 3, 200909:38 admin 3 comments
Vi skapar ofta motsatsord genom att sätta “o” framför, till exempel “ofärdig” “okoncentrerad” och så vidare. Det är inget konstigt och ganska praktiskt, men det finns nackdelar. Vi använder också “o” framför vissa ord för att beskriva ett negativt specialfall. Till dessa hör “oväder” och “ovana”. Just “ovana” blir mindre lyckat eftersom en person kan vara “van” eller “ovan”. Personerna kan vara “vana” eller “ovana” att hantera något. Jag kan dock också vara mycket van att göra något som andra skulle kalla en “ovana”. 
Jag gillar inte denna sammanblandning så jag använder alltid “dålig vana” istället för “ovana” när det gäller denna betydelse. 
Kort och enkelt, men det borde finnas många som inte håller med mig. Vad tycker ni?
Språkintensiven none
Read more

Kapitel 47 – Valutauttal

March 18, 200913:04 admin 10 comments
Äntligen dags för ett lite kortare och enklare kapitel av Språkintensiven. Är du intresserad av språk känner du säkert redan till detta, men jag tycker ändå att det är dags för en påminnelse, man hör ju faktiskt ofta andra varianter. Jag är för övrigt väldigt nöjd med det sammansatta ordet i rubriken, bara för att knyta an till kapitel 44.
Det handlar alltså om hur man ska uttala EUs gemensamma valuta, euron. Rekommendationen från EU är att valutan ska uttalas som första delen av hur Europa uttalas på det aktuella språket. På svenska blir det alltså [euro], på tyska [åiro], på engelska [juro] och så vidare. 
Troligen på grund av den utbredda anglofilin uttalar dock många svenskar euro som på engelska, vilket jag tycker är lite tråkigt. Särskilt dåligt blir det med [djuro] eftersom engelsmännen själva inte säger så. Det är bara ett av flera ljud som svenskar har svårt att hålla reda på i engelskt uttal. 
Det finns en annan variant också, det är uttalet [evro]. Det stöds också av många språkvårdare på grund av svenskans ovilja att använda diftonger. En diftong kan enkelt beskrivas som två volkaler tillsammans, vilket är vanligt förekommande i gotländskan och skånskan men även finns i andra dialekter och till viss del i svenskan. “Augusti” och “scout” innehåller till exempel diftonger, men i många andra fall väljer man ett annat uttal, till exempel i “pseudo” och “neurologi”. Fritt fram att välja alltså. Jag föredrar dock det mjuka härliga [euro], men så är jag van med diftonger också. 
Språkintensiven none
Read more

Kapitel 46 – Diskurspartiklar

March 13, 200911:07 admin 4 comments
En läsare har bett mig ta upp ämnet diskurspartiklar och om de är av ondo eller godo. Det rör sig alltså om utfyllnadsord som “typ, ba, ju, alltså, liksom och så vidare. 
På Wikipedia hittade jag följande beskrivning:
För att kunna kallas diskurspartikel behöver det uppfylla ett eller flera av fyra kriterier:
Uttrycket påverkar inte sanningen i det som sägs
Det tillför inget till yttrandets propositionella innehåll
De har mer att göra med samtalsituationen än det man verkligen talar om
De har en känslomässig funktion snarare än en faktamässig
Läsarfrågan var:
Meningslös språksmitta i tonårssvenskan, eller rent av viktigt för flytet i de rappa samtalen? 
I min mening är det både och. Jag ska självklart förklara varför. 
Vuxna människor idag använder i ganska stor utsträckning diskurspartiklar, men de skiljer sig ganska mycket från de i ungdomars språk. Vuxna människor säger gärna “alltså” och “liksom”, till och med utan att vara medvetna om det. Jag är tyvärr en av dem. “Tyvärr”, på grund av att det endast fungerar som någon slags utfyllnad och totalt saknar betydelse. 
Ett annat utfyllnadsord som jag själv stör mig på emellanåt är “vahetere” som kastas in i tid och otid. Som att man köper sig lite betänketid för att inte riskera tystnad. Samma sak är det med det så naturliga men ändå så osexiga “ööööh”, även om det inte är ett ord och kanske inte kvalificerar sig som diskurspartikel. 
Man kan tydligt se att ju formellare sammanhanget är desto mindre använder man diskurspartiklar. Detta gäller för såväl ungdomar som vuxna. Det är därför inte heller svårt att förstå att det ses som lite finare att lyckas tala utan att blanda in sådana ord. 
Angående ungdomars utfyllnadsord måste jag bara först påpeka att “ba” har två olika betydelser. Det ena är en helt naturlig talspråksförkortning för “bara” vilket jag tror att de flesta av oss använder. 
-Jag skulle ba åka en sväng.
Det andra kommer också av “bara”, men har en ganska särskild betydelse. Det är ett snabbt upplägg för att agera ut något. Man skulle kunna säga följande:
-Till slut kom vi fram, och han ba “är ni redan här”.
Det ersätter alltså ofta fraser som “då sa han så här” eller “då gjorde han så här”. Dessutom hör det till att man härmar tal eller rörelse. Det är alltså ett mycket snabbt sätt att gå från beskrivande tal till att spela upp kommentarer, samtal och rörelser. Det är med andra ord någonting väldigt användbart! Nackdelen är dock att det är lätt att fastna i detta sätt att tala. Till slut kanske man är så ovan att med ord beskriva något att detta blir det naturliga sättet att prata. Självklart blir samtalet lite torftigt om vi bara använder “han ba: oj oj, och jag ba: åh nej” och så vidare. 
Men tänk på att Povel Ramel 1974 gjorde låten “Jag diggar dig”, som är en travesti på ungdomsspråket på den tiden. Bland annat fastnar texten i en cirkel av “liksom, alltså, liksom i princip alltså”. Dessa utfyllnadsord hör vi inte våra ungdomar nöta, däremot fastnar de som var unga då fortfarande i dessa diskurspartiklar ibland. 
Själv strävar jag efter att lägga bort utfyllnadsorden, men det kommer nog alltid att slinka med några “liksom”, “typ” och en hel del “ba”.
Språkintensiven none
Read more

Kapitel 45 – Mail eller mejl

March 12, 200913:22 admin 3 comments
Det har kommit en ny läsarfråga. Ska man säga “mail” eller “mejl”, “flirt” eller “flört” och så vidare?
Det handlar alltså om låneord som inte riktigt fogar sig i det svenska språket. Vi har ord som har en väldigt underlig stavning sett utifrån hur våra ord normalt är uppbyggda. Ett bra exempel är “genre”, som uttalas “schanger”, vilket kommer ifrån franskan där det har ett uttal ganska olikt vårat. De flesta vet dock hur vi ska böja detta ord. Vi säger genren, genrer, genrerna och så vidare utan större problem trots att motsvarigheterna inte finns i franskan. 
Men hur gör vi med våra kära engelska låneord? En stark ungdomskultur utgör de som åker skateboard och klär sig i tillhörande kläder, men vad kallas de? Grundformen är “skate” alltså kan man skriva “skatemode”. Men kan man säga att en person är “skateare”, “skatare” eller “skejtare”. Jag har haft ögonen på detta länge och jag har sett alla varianter. Anlednigen till att vi inte alltid bara kan lyfta in låneordets originalstavning är att det ibland inte passar att böja på svenska. Egentligen borde “skate” bilda “skateare”, men det ser ser lite konstigt ut och en person som inte känner till ordet kan inte gissa hur det ska uttalas. Det samma gäller givetvis för “genre”, en person som inte känner till ordet skulle inte uttala det “schanger”. Är det en svaghet eller styrka att ha många sådana exempel i ett språk?
Vanligare än “skateare” är “skatare”, vilket kanske ser bättre ut eftersom man slipper det konstiga “ea”. Dock tappar man istället det engelska grundordet “skate” och kvar blir något som verkar ha mer att göra med skator. Verbets grundform blir ännu konstigare, “skatea” eller “skata”. 
Man kan alltså behöva anpassa låneorden lite så att de passar bättre med våra språkregler. Det har vi gjort även historiskt, där finns det otaliga exempel. Ett ord som har haft lite svårt att bestämma sig är franskans “toilette”, som man kan se med just den stavningen trots att ordlistorna säger “toalett”. Anpassningen i vårt exempel skulle kunna vara “skejt”. Då skulle det passa med “skejta”, “skejtare”, “skejtmode” och så vidare. 
För att få en känsla för vad som används googlade jag lite:
+”skatea” +”skateboard”  3 900
+”skata” +”skateboard”    3 530
+”skejta” +”skateboard”   18 300
Det verkar alltså som att “skejta” har fått ett bra grepp. Detta trots att det fortfarande heter “skateboard”. 
Ny googling:
skejtboard 1 070
skateboard 350 000
Rimligtvis borde detta bromsa utvecklingen mot en svensk stavning, eftersom just brädan är ganska central i skateboard. 
En annan sak som hindrar försvenskandet av låneord kan vara att det är lite coolare att likna ursprunget. När franskan var innespråk ville bildat och berest folk säkert ogärna släppa ifrån sig den kunskapsmakt en fransk stavning gav. Det är min gissning till att styggelsen “genre” fortfarande gäckar barnen i skolan. Nu är engelska det coola språket och då kanske man tycker det är lite töntigt att skriva “hajp” när man menar “hype”.
Ni kanske redan har gissat svaret på läsarfrågan, men min ödmjukt bestämda inställning är att man “mejlar” och flörtar”, det blir mest naturligt. 
Språkintensiven none
Read more
RSS

Categories

Meta

Powered by WordPress Web Design by SRS Solutions © 2010 Ordkoll.se Design by SRS Solutions